De blinda männen och elefanten

Säkert kanske hört den gamla berättelsen om de blinda männen som stötte på en elefant för första gången och genom att känna på olika delar av elefanten gav helt olika svar på vad en elefant är, men ingen sa ”elefant”. Berättelsen har används för att visa, att vi ska vara försiktiga med att säga att vi har ”hela sanningen”. Vi ser olika på saker – och allt kan vara sant. Men är det sant, att allt kan vara sant? I gudstjänsten på söndag 10/6 10.00 i Betelkyrkan fortsätter vi att fördjupa oss i Efesierbrevet, nu 4:14-16. Där möter vi det viktiga ordet ”sanning”. Och vi möter uppmaningen att vara fasta i sanningen. Den gamla ”ödmjuka” berättelsen om de blinda männen och elefanten välkomnas av många i vårt moderna, pluralistiska samhälle. Men berättelsen har en stor svaghet, mitt i all sin ”ödmjukhet”. Men det tänker jag berätta om på söndag. Jaså, du kan inte vänta så länge… Bara lite kort då: Om de blinda männen nu hade rätt, trots att de kom fram till så olika svar och utan att säga ”elefant”, vem är ”den” som har berättat för oss att det var en elefant de klämde på? Hur kommer det sig att den som berättar det inte också är blind? Det kanske är så att det finns elefanter – och att det faktisk går att se dem?